Nu är jag frisk

Men ingenting känns egentligen bättre för det.

Nu vill jag göra ett hopp i tiden, tills då jag ska flytta, jag är så less, less på allt. Inte just på mamma och pappa, som det lätt lät där. Jag menade mer typ hur det är att dela hushåll med två personer till, allmänt alltså, man måste höra på det vidrigaste ljud på tv:n (speciellt sporten), man kan aldrig planera vad man ska äta, för när man då öppnar kylen så är det slut, som att det gått upp i rök. Då måste man försöka hitta på något annat, och jag som redan har så svårt för sådant, har jag blivit sugen på något är det svårt att ersätta just det.

Jag skulle vilja ha en kompis jag bara kan slösnacka med hela natten. Jag hade en förut, men hennes liv är lite för proppat för att hon ska kunna hoppa in. En annan har jag också, the A mate, men vi har redan pratat om allt, så nu när vi träffas har vi bara smågrejer att berätta, sedan då det är berättat så råkar vi ofta älta om saker vi redan pratat om. Det är bra också, att känna att man har sagt allt.
Min största sådan här människa i mitt liv är min lemur, men nu bor ju hon i Stockholm, så vi brukar prata så i telefon innan vi ska sova, det är jättemysigt, men inte riktigt samma sak.

Alltså, att vara en sådan här kompis så ska man bo så pass nära varran att det bara är att susa över till varran, att man bara kan "va" med personen, alltså inte känna att man måste ha något stort att prata om. Sedan ska personen kunna sova över.
Man ska kunna få sådana små stunder med varandra att det känns mysigt bara att köpa sitt favoritgodis och äta det tillsammans med personen, att allt man gör blir "en grej". Ida förstår säkert exakt hur jag menar. För mig är det så, det mesta jag gör, blir en grej. Som nu, jag sitter vid datorn, dricker te eller varm choklad och ser på sex and the city, min grej.

Han.

Jag ångrar lite att jag inte for, men jag ville inte, jag ville inte stå där, hoppa och bete mig som ett fan, jag är inget fan.