Att baka pepparkakshus. I år blev hela baket väldigt lyckat, mamma hade gjort världens bästa deg, jag var jättepeppad och pappa svor inte en enda gång under tiden.
När pappa ska genomföra något, oavsett om det är att bygga ihop en möbel, laga middag eller råka hamna bakom en segis i trafiken, så blir det ofta ett större projekt, tycker han själv. Därför får man ofta höra väldigt roliga arga ord från hans sida, till exempel "Min kalle anka!", "Min knallpulverpappa!" eller "men kör då jävla apa!" i väldigt artikulerande ton. Det märks att han är arg, fast ändå blir alla glada, utom han då. Då ropar han på hjälp och jag skuttar dit. Oftast är det jag som hjälper, jag vet inte varför. Det bara är så.
Såhär blev pepparkakshuset iallafall. Det ska föreställa natt och om man tittar noga kan man se två små pepparkaksgubbar i huset, en pojke som tittar ut genom fönstret, eftersom det var något som lät, vad kan det ha varit?! Det står också en flicka där inne, hon kikar ut genom fönstret, hon blev rädd när hon hörde dunsen uppe på taket. Man måste ju ha lite fantasi, annars kommer inte tomten. Säger de...
1 kommentar:
Fiiiint...o duktigt av pappa att inte sedvanligt svära till lite. Fast på ett sätt är det ju tradition..
Skicka en kommentar