Dröm

Jag drömde den vidrigaste drömmen i natt. Den började såhär, mamma ringde, jag vaknade och hon sa med panik i rösten "The grudge är hos dig!", jag fick panik och frågade "vars, vars?" hon svarade "under andra bron i ditt sovrum." mitt sovrum var alltså en djungel, det var en ganska lerig stig med två broar över väldigt leriga partier som man var tvungen att gå över då man skulle ta sig ut ur sovrummet. Det var fuktigt sådär som det är i en djungel och väldigt mycket växtlighet. Jag börjar gå längs stigen för att ta mig till mammas och pappas lägenhet, men när jag är vid den andra bron, där the grudge låg och lurade så föll jag i, jag fick panik men tog mig upp ganska snabbt, det konstiga var att jag inte alls blev lerig. Jag sprang ner för trappan och ut, sedan kutade jag till mammas och pappas lägenhet. Jag bodde i ett hus ensam, ungefär som på 88:an fast spegelvänd sen bodde mamma och pappa ungefär på 108:an, det var det avståndet mellan också, ungefär 100 meter alltså. När jag var framme var alla där, plus en massa fler barn. Det var kväll och vi stod i köket, då ville Olle bli upplyft av mig. Så jag lyfte upp honom, sen gick vi ut i hallen, då såg jag att hans hår blev svart, och var en väldigt rak page. sen tittade han upp på mig, hans ögon hade blivit kolsvarta och väldigt djupa. Det var ruggigt läskigt för då började han som småskaka på huvudet, som att det blev obehagligt och som att något skulle lägga till sig i hans huvud, så jag satte ner honom på golvet. Då var han lite vinglig och fortsatte skaka lite på huvudet, sådär som att han nästan hurvades, han var verkligen inte sig själv längre. The Grudge hade alltså satt sig på min rygg då jag föll ner i leran. Och jag tror inte att de vuxna såg när han/hon satt på ryggen för det var barnen som förvandlades först, den var alltså ganska lik den lilla pojken som skriker i filmen (jag har inte sett den men jag har fått det berättat för mig). Så de förvandlades, jag tror också att den satt på min rygg för att jag skulle bli den sista vanliga kvar i min familj, göra så att jag skulle känna mig väldigt otrygg och se en efter en försvinna. Jag minns att barnen som fortfarande var vanliga satt i en soffa och spelade gameboy och jag kände mig ganska lugn, men då började jag tänka, snart är jag själv, vad ska jag göra då? Det var så läskigt att jag vaknade, och det var precis samma stämning här som i drömmen, jag brukar ofta kunna skaka av mig det och somna om, men nu gick det inte, jag fick lite panik och tog min mobil, försökte ringa ida och tände alla lampor i lägenheten, sen startade jag tv:n, men vad var inte den första kanalen tv:n startade på?! jo självklart var det ju den med något program om andar och döda folk, sådär så det är väldigt mörkt och man filmar med nattseende ungefär, så ögonen lyser, det gjorde ju allt värre, och ida svarar inte i telefonen, inte ens efter att jag ringt fyra gånger, då ringer jag mattias, kanske tre gånger, han svarar inte heller. Jag känner hur jag verkligen tror på att jag är den sista kvar och får en klump i halsen, då ringer jag mamma och pappa, på mobilen, båda är avstängda, sen ringer jag hem. Klockan är alltså 5:11, så det är inte konstigt att ingen svarar, men jag måste ändå se så de lever och inte är omvandlade. Pappa svarar och är så snäll och pratar en stund med mig. Men han vill ju somna om, och det förstår jag verkligen, så vi lägger på. Klockan är då kanske 5:20. Jag provar ringa ida en sista gång, för jag är fortfarande väldigt rädd. Hon svarar inte. Sen skickar jag ett sms till mattias, men då ringer ida upp mig. Hon var underbar och vi pratar tills klockan är 7:05, då somnar jag om till ungefär kvart i sju. Men när jag vaknar känns det som att jag har feber och jag mår illa. Jag far iväg och jobbar mina två timmar ändå, den dryga H på jobbet vill att vi ska göra beställningen tillsammans, det var det jobbigaste för det tog ungefär 30min bara det, dosan hann stänga av sig mellan varje gång vi blippade in vilket antal vi skulle beställa, alltså ungefär 3-5min mellan varje brödsort, jag höll på att krevera. Sen när jag kommer hem efter cykling i spöregn och mörker helt ensam, utan några andra som ska till jobbet, som brukar cykla ungefär samtidigt som jag alla andra dagar, så känns det som att jag verkligen hade feber, jag hoppar in i duschen i hopp om att det ska kännas bättre men det blir bara värre. Då kommer mamma som en liten ängel och tar min demo idag, jag uppskattar det verkligen. Så jag buntade upp med en massa snälla mysiga filmer och kröp ner under ett täcke i min soffa, sen sov jag, och jag drömde inte om samma sak igen, vilket var en stor lättnad. Jag drömde nog inget speciellt.